Ett guldkorn gör ingen sommar

Ibland hittar man guldkorn. Det kan vara i verkliga livet och det kan vara i fantasin, det kan vara en replik i en film eller en rad i en låt. Det som blev dagens guldkorn för min del var när jag läste ett blogginlägg som en tjej tillägnat sin mamma. Så vackert, så känslosamt, så innerligt och så kärleksfullt beskrev hon vad hennes mamma betyder för henne. Tänk om vi bara kunde göra det lite oftare... Sällan pratar vi om vad som verkligen betyder något, sällan talar vi om för våra nära hur mycket de betyder och hur svårt - för att inte säga hopplöst - livet skulle kännas utan dem.

"Tänkte bara skriva att du är världens bästa mamma.
Jag älskar dig överallt annat. Jag tvekar aldrig på att komma hem, för jag vet att ni finns där för mig alltid.
Ni har gjort mig till den jag är idag, och det är jag otroligt tacksam för och jag är stolt att ha er som föräldrar."

Jag själv är helt hopplös när det gäller sånt. Skriva må vara hänt, men att faktiskt säga rakt ut till någon vad jag tycker om dem sitter så djupt förborgat inne i mig så det är ytterst sällan som det kommer ut. Varför ska det vara på det viset? Varför ska det vara så svårt? Jag är övertygad om att om man bara kunde få till de där orden, de där yttrandena som egentligen inte är så hemska, så skulle både dag och vecka bli så mycket bättre.

Det är upp till oss själva vilka vi vill hålla kontakten med. Det är upp till oss själva vilka vi vill hålla nära och vilka vi vill stänga ute. Det är upp till oss själva hur vi ska leva våra liv. Ibland känns det som om det är alltför mycket som är upp till mig själv, jag skulle så gärna vilja bli ledd och få kursen utpekad åt mig ibland...